|
UPPSKJUT När Sovjet skickade upp Sputnik, världens första konstgjorda satellit, betraktades det av omvärlden som ett tecken på nationens samhälleliga välstånd. I dag, 50 år senare, är Sovjetunionen snarare ett exempel på svårigheten att sammanlänka sociala framsteg och tekniska innovationer.
Fredagen den 4 oktober 1957 blev en dag som man sent skulle glömma i Sovjetunionen. Vid halvelvatiden på kvällen, Moskvatid, var triumfen ett faktum: världens första konstgjorda satellit, Sputnik-1, lämnade Jorden och seglade på raketen R-7:s stadiga axlar upp i tomma rymden. När den nått ett par hundra kilometers höjd fick den lilla antennprydda farkosten fortsätta på egen hand, varvid den lade sig i omloppsbana runt jorden. Under de följande par månaderna skulle den runda sin hemplanet mer än tusen gånger.
Så gott som omedelbart efter uppskjutningen kablades nyheten om Sputnik ut i världen. Det hela väckte genast stor sensation – särskilt i väst. Ditintills hade man trott att Sovjet fortfarande hade betydligt längre kvar ifråga om tekniskt utvecklingsarbete än USA innan en satellituppskjutning kunde komma på tal. Rent konkret hade Sputnik visserligen knappast någon mer funktion än att flyga runt jorden och sända tillbaka ganska innehållslösa radiosignaler. Men den sovjetiska bedriften var ändå ovälkommen för den teknologiska supermakten USA, som efter Nazitysklands sammanbrott 1945 hade tagit för vana att betrakta sig som den nya tidens självklara världsmästare i teknik och vetenskap.
Sputnik väckte enorm uppmärksamhet, och den där fredagskvällen för 50 år sedan kom i efterhand att betraktas som början på en ny era – ”rymdåldern”.
I ett bredare teknikhistoriskt perspektiv var den lyckade uppskjutningen i oktober 1957 långt ifrån en isolerad händelse. Sovjetunionen var på snabb frammarsch på en rad av tidens högteknologiska områden. 1949 hade man sprängt sin första atombomb och 1954 hade man tagit i drift världens första civila kärnkraftverk. Även på dataområdet accelererade den sovjetiska utvecklingen på ett för västmakterna svårförutsägbart och obehagligt sätt.
I den så kallade ”rymdkapplöpningen” mellan Sovjet och USA, som utlöstes av Sputnik, firade Sovjetunionen stora framgångar även efter den inledande succén. Redan i november 1957 blev de sovjetiska ingenjörerna först med att skicka upp en levande varelse, ”rymdhunden” Laika, i omloppsbana runt jorden. Och rymdsonden Luna-3, som sköts upp exakt på tvåårsdagen av Sputnik, rundade månen och lyckades med konststycket att ta bilder av dess mystiska baksida. Den största triumfen blev dock kosmonauten Jurij Gagarins rymdfärd i april 1961, vilket innebar att en människa för första gången reste ut i rymden. Två år senare blev ryskan Valentina Teresjkova dessutom världens första ”rymdkvinna”.
Dessa händelser, vilka alla har tolkats som teknologiska segrar i socialismens tecken, fick en enorm betydelse för Sovjets förståelse av och syn på sig själv. Rymdtekniken användes – och används även i dagens Ryssland – som en allestädes närvarande symbol för det egna landets mäktighet, styrka och allmänna framsteg. I ett utifrånperspektiv framstår detta kanske mest som propaganda för det ena eller det andra politiska ledarskapets förträfflighet, men säkert är att Sputnik och Gagarin har förmått leta sig djupt ned i det folkliga medvetandet i Ryssland. De bildar en omistlig del av den sovjetiska och ryska moderna identiteten, på ett sätt som än idag ter sig ovärderligt för ryssarnas bild av sitt land som en stark och i grunden både avancerad och civiliserad stat. Varenda liten stad i Ryssland har en Gagaringata (medan Leningatorna numera är utrotningshotade), och fullstora modeller av Sputnik och raketen R-7 brukar på ett självklart sätt placeras i blickfånget på stora tekniska utställningar och museer.
Sputnik fick också en avgörande inverkan på västerlandets syn på Sovjet – och på sig självt. Man talade om en ”Sputnikchock”. USA insåg att man hade underskattat de sovjetiska vetenskapsmännen och såg sig nu tvunget att accelerera den egna utvecklingen på en rad högteknologiska områden. Men händelsen utlöste också en infekterad debatt om mer jordnära ämnen, till exempel det amerikanska utbildningssystemets tillkortakommanden och nödvändiga reformering. I förlängningen tycktes det handla om samhällets grundstruktur: hur borde ett samhälle se ut för att så effektivt som möjligt kunna frambringa ny teknik på ett för samhället optimalt sätt? Kanske var ett planekonomiskt system rentav bättre på detta?
Den ofta understådda betydelsen av Sputnik i såväl öst som väst var att Sovjetunionens demonstrerade teknologiska styrka speglade en accelererande förmåga att frambringa inte bara tekniska artefakter utan också samhälleligt välstånd. Om ett land kunde skapa sådana avancerade produkter som rymdsonder, kärnkraftverk och datorer, skulle det då inte också kunna lösa en mängd allvarliga ekonomiska och sociala problem, utrota fattigdom och orättvisor och så vidare?
Denna förmodan om ett enkelt, linjärt samband mellan teknisk innovationsförmåga och ekonomiska och sociala framsteg är ett populärt missförstånd som har visat sig märkvärdigt svårt att råda bot på – trots att vetenskaps- och teknikhistoriker för länge sedan har visat att verkligheten är mycket mer komplex och tvetydig: teknologisk styrka leder inte automatiskt till ett rikt och gott samhälle. Det kan till och med bli helt tvärtom.
Den obehagliga dubbeltydigheten i Sovjetunionens kärlek till vetenskap och teknik kom till uttryck på sitt mest tragiska vis bara ett par dagar innan satelliten Sputnik skulle skjutas upp. Söndagen den 29 september 1957 exploderade nämligen ett stort lager fyllt med extremradioaktivt flytande kärnavfall i Tjeljabinskområdet i sydöstra Ural. Avfallet härrörde från plutoniumtillverkning för kärnvapenframställning och bestod i huvudsak av radioaktivt kontaminerad ättik- och salpetersyra. Ett kilometerhögt konstgjort moln steg upp mot himlen och spred inom kort radioaktiviteten runtom i trakten på ett katastrofalt sätt, särskilt kring den lilla staden Kysjtym. Ingen vet hur många som omkom eller skadades till följd av händelsen, men den samlade mängden radioaktivitet som släpptes ut var troligen större än vid Tjernobylkatastrofen 1986. Det starkast kontaminerade området mätte 20000 kvadratkilometer (ungefär som Skåne och Själland tillsammans), inom vilket en kvarts miljon människor drabbades.
Informationen om vad som hänt och vad som orsakat det helvetiska molnet var mycket knapphändig. Någon vecka efter olyckan läckte visserligen rykten ut till flera västländer om att en fruktansvärd kärnteknisk katastrof hade inträffat i Sovjet. Men ryktena tedde sig alldeles för lösa och ogrundade – och i ljuset av Sputnik, som då just hade skjutits upp, föreföll det många bedömare föga trovärt att samma land som byggt Sputnik skulle kunna ha byggt ett så uselt förvar för högaktivt kärnavfall. Måhända var västländerna alltför paralyserade och förtrollade av de nya utopierna om kärnkraft och rymdfart för att de skulle tro de svaga indicierna om en stor radioaktiv olycka.
I verkligheten stod Sovjetunionens teknologiska framgångar i rymden i olycklig kontrast till den allmänna utvecklingen i landet. Snarare än att spegla framåtskridandet bidrog Sputnik och Gagarin till att bromsa upp den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom dessa prestigeprojekt slukade sådana enorma resurser, vilka förstås kunde ha använts på många andra sätt. Sovjet prioriterade rymden – och militären – i ännu högre utsträckning än vad USA gjorde.
De resurser som faktiskt gick till den civila sektorn utnyttjades dessutom på sorgligt ineffektiva sätt. Ineffektiviteten bottnade ofta i det sovjetiska samhällets svårigheter att kommunicera med sig självt: de stora sovjetiska forsknings- och utvecklingsinstituten, med sina lysande vetenskapsmän och ingenjörer, fick sällan någon riktig kontakt med dem som skulle använda den nya tekniken. I det totalitära politiska systemet uppmuntrades man som civil forskare och ingenjör att rätta sig efter den mäktiga planeringsorganisationen Gosplans och den prestigefyllda Vetenskapsakademins fixa idéer om samhällets behov, snarare än att sätta sig in i konsumenternas och fabrikernas konkreta problem.
Befolkningen fick det i allmänhet förvisso bättre under årtiondena efter kriget, men man startade från en låg nivå och utvecklingen hade ingen chans att mäta sig med den exponentiellt stegrade levnadsstandarden i västvärlden under 50- och 60-talens ”rekordår”. Kysjtym visade sig mer typiskt för Sovjetunionen än Sputnik: enorma arealer av landets yta förvandlades med åren till ekologiskt katastrofområde.
Under Brezjneveran och särskilt 70-talet började det stå alltmer klart att Sovjetunionen inte längre var en teknologisk ledarmakt, med undantag för någon liten nisch här och var, och att det sovjetiska samhället i sin helhet rentav gick en stagnation till mötes. Särskilt den ”tredje industriella revolutionen”, det vill säga informationssamhällets genombrott, med mikrochips, småskalighet och användarvänlighet som honnörsord, tycktes inte passa in i det teknopolitiska tänkandet i Sovjet.
När Gorbatjov kommit till makten gjorde rymdbranschen ett sista tappert försök att visa på Sovjets teknologiska livskraft genom att sända upp rymdstationen Mir, på våren 1986. Men bara ett par veckor senare exploderade Tjernobyl och påminde därmed åter om den sovjetiska teknikens ambivalenta bräcklighet, på samma dubbla sätt som Kysjtym och Sputnik gjort 1957.
Efter de östeuropeiska revolutionerna 1989–91 föreföll det uppenbart att den socialistiska planekonomin hade sett sina bästa dagar. Kampen mellan socialism och kapitalism tycktes avgjord en gång för alla, marknadsekonomin hade segrat. En tid trodde man till och med, i Francis Fukuyamas anda, att alla världens nationer nu var förutbestämda att komma till insikt om den liberala demokratins ekonomiska och moraliska överlägsenhet.
När det ambivalenta 50-årsminnet av Sputnik och Kysjtym nu går av stapeln har världen emellertid åter hunnit förändras på ett sätt som väcker historien till liv. I synnerhet Kinas framväxt som nygammal världsmakt ger upphov till liknande frågeställningar som på 50-talet: är det kanske så att det kinesiska politiska systemet, hårt centralstyrt och auktoritärt, i längden kan visa sig överlägset den västerländska formen av liberal demokrati när det gäller att frambringa ny teknologi och samhälleligt välstånd? Omvärlden är på väg från fascination till fruktan vad gäller det kinesiska ekonomiska undret, till vilket också flera teknologiska succéer hör. Många tror att det bara är en tidsfråga innan Kina producerar fler och bättre rymdraketer, robotar, höghastighetståg, bilar, kärnkraftverk, mikroprocessorer och genmodifierade organismer än USA, Japan och Europa. Samtidigt hyllas den första kinesiska astronauten Yang Liwei, som gjorde sin första rymdfärd i oktober 2003, på ett sätt som mest liknar en parodi på scener ur den sovjetisk-amerikanska rymdkapplöpningen.
Men liksom i Sovjetunionen på 1950-talet är den kinesiska samhällsomvandlingen i början av 2000-talet fylld av paradoxer och potentiella tragedier. Miljöförstöringen i Kina saknar motstycke, de intellektuella äganderätterna är en anarki, människohandeln blomstrar, samhället lider en akut brist på tillit och så vidare. Ingen vet hur detta kommer att sluta och vilka kinesiska Kysjtym som kan komma att följa den snabba samhällsutvecklingen åt.
Men i extrema länder som Sovjet och Kina kan vi också urskilja något av oss själva. Ty på ett djupare sätt handlar det i grunden om moderniseringsprocessens inneboende både-och: både de enorma framstegen och de enorma bakslagen, allting samtidigt och omöjligt att skilja åt. I den (post)moderna världen blir allting både bättre och sämre på en och samma gång, samtidigt som glädje och död fördelas ojämnt enligt alltmer nyckfulla lagar. Sovjetunionen och Kina var och är länder där detta kanske kommer som skarpast till uttryck, men i grunden finner man på 2000-talet liknande fenomen överallt.
|
News 
