Mohammad Zahir Shah föddes 1914 i Kabul i en pashtotalande familj. Som ung studerade han en tid i Frankrike innan han vid 19 års ålder fick tillträda tronen då hans far, Mohammed Nadir Shah, mördats.

Hans tillträde som kung föregicks av dramatiska år och decennierna efter hans fall blev katastrofala. I det perspektivet framstår hans regeringsår som en av Afghanistans mest blomstrande epoker.

En demokratireform 1964, liksom hans motstånd mot slöjtvånget, gav Mohammad Zahir Shah rykte som liberal. Han motarbetades dock av ett betydligt mer konservativt parlament.

Afghanistan var neutralt under andra världskriget och försökte därefter balansera mellan stormakterna USA och Sovjetunionen. Bägge länderna erbjöd stora utvecklingsprojekt.

USA tappade dock intresset för Afghanistan till förmån för Pakistan. Avhoppet innebar att Afghanistan mer eller mindre kastades i famnen på Sovjetunionen.

Samtidigt ville Zahir Shah öppna sitt land för omvärlden på Afghanistans egna villkor.

Han sparkade sin kusin Mohammad Daoud från posten som premiärminister och drev igenom en modern författning. Allmän rösträtt infördes och ett parlament valdes.

Afghanistans första demokratiska experiment blev dock ingen framgång. De konservativa klanledare som dominerade parlamentet hade svårt för demokratins spelregler.

En alltmer frustrerad kung valde att allt oftare styra via dekret.

En förödande torka i början av 1970-talet gav Mohammad Daoud tillfälle att utnyttja ett växande folkligt missnöje med kungamakten.

När Zahir Shah var i Italien för läkarvård sommaren 1973 tog Daoud makten, avskaffade monarkin och utropade sig till president i en oblodig statskupp. Zahir Shah hade då suttit på tronen i fyra decennier.

Mohammad Zahir Shah levde i exil i Italien till 2002, då han återvände till Afghanistan. Många hoppades att han skulle träda fram som en nationens ledare, men Zahir Shah höll sig i stället i bakgrunden ända fram till sin död, och lät sin avlägsna släkting president Hamid Karzai axla den manteln.