40 år av israelisk ockupation, av palestinsk mark och dess ägare. 40 år av hopp om att kedjan som kopplar samman fånge och fångvaktaren äntligen skall klippas av. 40 år av svikna förväntningar och slocknat hopp, igen och igen.

Under tiden har det växt upp en ­generation israeler som har svårt att peka ut den ”Gröna linjen”, det vill säga stilleståndslinjen före 1967 års krig, som blev en provisorisk gräns mellan Israel och Västbanken. Allt mera utsuddad och diffus, ty på den palestinska sidan skjuter det upp allt fler israeliska bosättningar och illegala utposter, där byggs allt fler vägar åt över 200000 israeliska bosättare.

Bland palestinierna växer bitter­hetens och hatets mur i takt med den dagliga förnedringen, de oskyldiga dödsoffren, markstölderna, trakasserierna, de ödelagda olivlundarna och förödmjukelserna man får finna sig i. Av och till slår raseriet ner som Qassamraketer i en israelisk gränsstad,eller som en självmordsbombares ohyggliga­ massaker bland israeliska civila män, kvinnor och barn på en fullsatt restaurang eller buss. Den israeliska vedergällningen blir skoningslös.

Cirkeln sluts när den palestinska­ revolutionen äter sina egna barn. Politiska motståndare mördar varandra och varandras anhöriga, gangstergäng strider om makten –civilbefolkningen är värnlös utlämnad åt dem som har makten och vapnen, åt israelerna och sina egna. Som detfaller sig.

Och ändå hade allt kunnat bli så annorlunda. De ockuperade områden kunde ha blivitIsraels förhandlingskort för att få arabstaternas erkännande och fred i området. Men arabstaterna, under ledning av Egyptens president Nasser, var inte särskilt intresserade. De israeliska ledarna, med sin inneboende misstro mot sina grannars ärliga avsikter, tycktes inte heller särskilt angelägna.

Dessutom – allt verkade ju gå bra ändå, tyckte israelerna. Palestiniernas levnadsstandard steg, tack vare nya arbetstillfällen i Israel, till oanade höjder. Den militära ocku­pationen gjorde sitt bästa för att visa sig ”välvillig”, och ville i sitt umgänge med palestiniernahelst kallas för ”den civila administrationen.” En ockupation ”med mänskligt ansikte”, så att säga. Och bosättarfalangen gnuggade händerna. Ideologerna bland dem lockade vanliga, trångbodda israeler med hjälp av statliga subventioner till små vita villor med röda tak och, främst på Västbanken, en ”livskvalitet” de inte ens kunde drömma om. Här fanns små skolklasser, ren luft, skattelättnader, med mera.

Som sagt, allt gick till synes bra – idrygt 20 år; då sprack bubblan. I december 1987 utbröt den första­ intifadan, den palestinska revolten i de ockuperade områdena. Detta spontana uppror mot ockupationen kunde, paradoxalt nog, blivit till en ny chansför politiska förhandlingar och kompromisser­ som skulle leda till en tvåstats­lösning: ett fritt och självständigt Palestina som lever i fred med sin granne, staten Israel.

Erfarna israeliska bedömare motiverar denna tes med generationsskiftet i det palestinska samhället. Farfar som flydde eller­ fördrevs från sin by i dagens Israel bar fortfarande nyckeln till sitt hus i ett snöre kring halsen. En dag skulle han återvända dit, på något sätt. Under tiden var det bara att gilla läget, så att säga. Han tjänade bra hos israelerna, som oftast behandlade honom väl, och tålamod hade han gått om. Som en gammal man i Hebrontraktenen gång förklarade för mig:

–Turkarna var här, men fick ge sig av, britterna kom och gick, ­judarna kommer att få ge sig i väg de med. Det är bara vi som stannar. För alltid.

Som de flesta i sin generation talade han om ”judarna”, israelerna som folk och nation såg han som en fiktiv skapelse, ännu ett kolonialt påhitt.

Den gamles barnbarn, de som gjorde uppror, hade en helt annan, betydligt mera realistisk, syn på historien. De respekterade farfars berättelse, de hade också förståelse för att far visade en bristande entusiasm för deras revolt, utan föredrogatt skaffa mat till familjen, tvättmaskin till hustrun och bil till sig själv, men själva skulle de skriva sin egen, nya berättelse.

–Vi skall inte bara ha en egen stat, som en ung studentska förklarade deras ambitioner för mig. Den skall också vara demokratisk, inte det mer eller mindre upplysta enväldet som rådde under de nitton år som Kung Hussein av Jordanien härskade över Västbanken. Vad demokrati är har vi lärt oss av våra ockupanter, vi läser ju deras tidningar och ser på deras tv.

De unga palestinierna ville förverkliga ordet ”intifada” i dess bokstavliga mening: ”att skaka av sig något”, att befria sig från ockupationens fjättrar. Det var i mycket en tankens och känslans revolution, och dess metoder, enstaka grymma våldsdåd till trots, väsenskilda från den andra intifadan som utbröt efter Ariel Sharons demonstrativa besök på Tempelberget, de muslimska helgedomernas plats i Jerusalem, år 2000.Kanskevar det just därför som den första intifadan uppnådde resultat som föreföllså löftesrika.

Arafat, som kände vart vinden blåste, erkände Israels rätt att leva inom ”trygga och erkända gränser”, som det heter i FN-resolutionen. USA, främst då utrikesminister Baker, gjorde stora ansträngningar för att fånga fredsduvan i flykten, och fick till stånd Madridkonferensen1991. Sedan följde de hemliga Osloförhandlingarna mellan Israel och palestinierna som 1993 ledde till det berömda handslaget mellan Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO:s ledare Yasser Arafat på Vita Husets gräsmatta; under överinseende av en lyckostrålande Bill Clinton. Fredsavtalet mellan Jordanien ochIsrael, samt en rad diplomatiska förbindelser på låg nivå mellan Israel och olika arabstater, lät inte vänta på sig.

Idag, när jag tänker tillbaka på den tidens eufori bland palestinierna som trodde sig stå nära sina drömmars mål om frihet och självständighet, och de israeliska fredsvännernas förväntningar om en nära förestående samexistens med sina palestinska ”kusiner” på andra sidan gränsen, i dag när jag ser vad det blev av alla luftslott och ljuva fantasier, idag kan jag nästan gråta blod. Idag är det endast de kompromisslösa fanatikerna, på bägge sidorna, som har anledning att jubla. Med en hårsmån undslapp de en rättvis fred som, och det vet de,bara kan uppnås genom ett slut på ockupationen och ettreservationslöst erkännande av Israels rätt till existens som det judiska folkets statinom 67 års gränser (eventuellt med ett utbyte av land på sina ställen).

Vi andra, vi som står vid sidan om och på sin höjd har tilldelats körens roll i detta ödesdrama av grekiska mått, vi kan bara be om Högre Makters ingripande. Det finns också vissa tecken på att USA kan tänka sig att göra ännu ett försök att rädda palestinier och israeler från sig själva.

Under tiden kan viförundras över de otaliga israeliska freds- och antiockupationsgruppernas oförtröttliga vedermödor. Mellan den 5 och 10 juni, minnesdagarnaav det så kallade sexdagarskriget 1967, kommer de att översvämma­ hela Israel med olika former av demonstrationer och protester. Marscher,demonstrationer, utställningar, paneldiskussioner, akademiska seminarier och en konvoj av cyklister och rullskridskoåkare (!) genom Tel Avivs gator är bara ett axplock av de begivenheter som skall påminna israelerna­ om dagarna som förändrade deras världsbild – och dem själva