Cowboys i mellanöstern 1967 erövrade Israel Golanhöjderna från Syrien. I dag är de fort-farande under ockupation. 19 000 syriska druser bor där tillsammans med 14 000 israeliska bosättare. SvD har besökt israeliska cowboys och syriska bärplockare.

 SvD på golanhöjderna | Mats Gezelius

Hästar, hundar och tjurar. Pickuper och vapen. Svart kaffe och cigaretter i gryningen.

Ett par attackhelikoptrar sveper lågt över det brunbrända hedlandskapet in mot armébasen bortom träden.

Shai Zerbib och Avishai Furstmann sadlar på. De har en egen gård. Ett par hundra biffkor. För lite för att inte behöva rida också för andra.

Omer Weiner ger korta order. Ett hundratal biffkor ska ringas in och föras till de stora betesmarkerna på andra sidan vägen.

Weiner är 61 år. Han var 21 när han kom hit direkt från fronten, från Sexdagarskriget i juni 1967. Till den första bosättningen på det som då kallades ”de syriska höjderna”: den första på ockuperat territorium efter kriget.

Han har gjort det mesta på sin kibbutz. Men alltid kommit tillbaka till det som ligger honom närmast om hjärtat: hästar, hundar och boskap.

Officiellt var det inte en bosättning han kom till. Weiner och hans nya kamrater var ”tillfälliga volontärer” för att samla in får och kor som sprang löst på höjderna efter kriget. Ägarna, 131000 syrier från 131 byar, 112 lantgårdar och två städer, hade flytt och var inte välkomna tillbaka.

Volontärerna bosatte sig i övergivna syriska armébaracker; vallade boskap, byggde inhägnader och skördade hö och havre som växte på små åkerlappar mellan murar i svart basalt.

De kom från kibbutzer, kollektiva byar, i norra Israel. De visste att de var där för att skapa en ny kibbutz, som deras föräldrar och farföräldrar hade gjort före dem, och före staten Israels bildande.

Det visste också Israels regering, som den 27 augusti 1967 godkände ”pågående lantarbete på Golanhöjderna”.

Det var allt. Den israeliska bosättningen av de ockuperade territorierna hade börjat, så som den har fortsatt. Utan formella beslut.

Att de ”syriska höjderna” i regeringsprotokollet för första gången fått ett hebreiskt namn, Golan, var ändå en antydan om vad som skulle komma.

Idag finns bara på Golanhöjderna 33 israeliska bosättningar – kibbutzer, byar, städer, samhällen, gårdar – med 14000 invånare. De 7000 syrier som blev kvar på höjderna, främst i norr och nästan uteslutande från den drusiska minoriteten, har vuxit till 19000 och utgör fortfarande majoriteten av höjdernas befolkning.

De israeliska bosättarna på södra Golan, där bosättningarna ligger tätt, ägnar sig åt åkerbruk. Längre norrut där marken är kargare är bostadsskötsel den dominerande näringen liksom vinodling. Många av Israels bästa viner kommer från Golan.

Norrut, närmare Hermonberget med sin ofta snötäckta topp, kantas vägen av fruktodlingar, den drusiska befolkningens traditionella näring.

Omer Weiners kibbutz, intill den förstörda syriska staden Kuneitra, fick namnet Meron Golan. Den arrenderar sina vidsträckta betesmarker från armén som också använder dem som övningsfält.

Kofösarna Zerbib och Furstmann pustar ut vid boskapsfållorna.

–Om Israel lämnar Golan? Då flyttar jag till Australien, säger Furstmann.

Zerbib faller honom i talet.

–Det kommer inte att hända. Araberna vill inte ha fred. De vill bara bli av med oss. Ju mer vi ger, desto mer vill de ha. Kanske får vi behålla ett reservat i Tel Aviv.

Weiners syn på saken är mer balanserad. Kanske för att han redan varit med i tre krig och tycker att det räcker: 1967, Oktoberkriget 1973, när syrierna försökte ta tillbaka Golanhöjderna och Meron Golan fick utrymmas och efter kriget byggas upp på nytt, och 1982 i Libanon.

Men han vet inte hur han själv skulle reagera om en israelisk reträtt från Golanhöjderna blev verklighet.

–Jag vet varför vi kom hit. Men jag var tjugo då, nu är jag sextio. Jag har bott här två tredjedelar av mitt liv – hela mitt vuxna liv. Det är inte lätt…

Medan många av Västbankens bosättningar domineras av bokstavtroende judiska extremister som tror att Gud har givit demexklusiv rätt till det historiska Israel, är Golans bosättare mer pragmatiska. Deras motiv för att komma hit var nationell säkerhet och livskvalitet. Och vatten. Israel är beroende av tillflödena från Golanhöjderna för sin vattenförsörjning.

Men om regeringen gör upp med Syrien och lämnar höjderna, är Weiner övertygad om att de allra flesta bosättare lydigt skulle packa och ge sig av.

Gary Black på kibbutzen Mevo Dotan är så långt åt vänster en bosättare på Golan kan vara. Han kom till Israel 1973, mitt under brinnande krig, tillsammans med kamrater från ett sionistiskt, socialistiskt kollektiv i London.

–Vi hade långa diskussioner om det var rätt att bosätta sig på ockuperat territorium. De som var längre till vänster än jag stannade där nere.

Han pekar ut över den djupa dalen med Genesarets sjö långt nedanför.

Nu är Black en av de ivrigaste förespråkarna för en förhandlingslösning med Syrien.

–Alla israeliska premiärministrar sedan Yitzhak Rabin har förhandlat med Syrien, med utgångspunkten att vi måste överge Golan för fred. Nu säger Ehud Olmert detsamma. Det är bra. Det är nödvändigt.

–Men, tillägger Black, många på kibbutzen håller inte med mig. Definitivt inte mina barn som vuxit upp här och tar ockupationen för given.

Många israeler upplever det hemlighetsfulla, slutna Syrien som ett mörkt hot, ett ondskans imperium som det inte går att leva i fred med.

–Jag räknar idag många druser som mina vänner. Också sådana som har den syriska flaggan och ett porträtt av (den syriske ledaren Bashir) Assad hemma på väggen. Och jag tänker: om det finns så många sympatiska syrier här, måste det finnas ännu många fler på andra sidan gränsen, säger Black.

Så säger han det som – även om det är sant – får patriotiska druser att resa ragg.

–Jag kan ju flytta tillbaka till Israel. Det blir värre för druserna som är vana vid västerländsk demokrati och levnadsstandard. De får det svårt under Syrien.

–Den israeliska attityden är så fruktansvärt förmäten. Vad tror de att de är, någon välgörenhetsorganisation med rätt att sprida demokrati och välstånd med vapenmakt?

Salman Fakhir Deen puffar irriterat på sin cigarett. Han är skribent, agitator och anarkist. Syrier, men inte drus.

–Att vara drus är en religiös tillhörighet. Jag hatar religion.

Ännu mer hatar han ockupationen.

–Ser du cisternerna där bönderna samlar regnvatten, att de är numrerade? Det är för att israelerna ska kunna beskatta dem. Till och med regnet har de lagt beslag på!

Abu Naser är 70 år. Nu är han pensionär. Han berättar om sina vedermödor under alla år han körde taxi. Hur han gång på gång stoppades av säkerhetstjänsten och gränspolisen, arresterades och fördes till förhör.

Han är bitter och skyller sin dåliga hälsa på de timmar han tvingats stå ute i snö och regn medan israelerna kollat hans papper.

–Jag längtar hem till Syrien, säger han.

Fakhir Deen var en av ledarna för protesterna mot Israels annektering av Golanhöjderna 1981, då druserna strejkade och brände sina israeliska id-kort. Elva gånger har han suttit i israeliskt fängelse. Han vet att hans oppositionella attityd skulle skapa lika mycket trubbel med den allomfattande syriska säkerhetstjänsten, mukhabarat.

–De allra flesta, som Abu Naser, skulle kunna leva ett lugnt och säkert liv i Syrien. Sådana som jag kommer alltid ha problem. Men jag har hellre problem med mina egna myndigheter i mitt eget land.